Gjuteriet med arbetare på J & C G Bolinders Mekaniska Verkstads AB, 1910
Även om Stockholm växte och utvecklades under åren före OS, så var de flesta stockholmare fattiga. I många områden, speciellt på Södermalm, var det ren slum. Arbetarrörelsen växte sig stark och protesterade mot usla arbets- och levnadsförhållanden.
1912 hade de flesta stockholmare utedass, vatten som hämtades i någon pump och slask och avfall som lämpades där det passade.
Årtiondet fram till OS präglades av demonstrationer och i vissa fall upplopp som vid storstrejken 1909.
Oroligheterna kulminerade några år senare med de så kallade hungerkravallerna i Stockholm 1917. Då trodde många på allvar att Sverige skulle gå samma väg som Ryssland – mot revolution.
Spårvagnar har funnits i Stockholm sedan 1877, men ännu vid tiden för OS hade många inte råd att åka spårvagn. I stället gick de långa sträckor till och från arbetet.
De första spårvagnarna drevs av hästar. Men 1901 kom de första eldrivna vagnarna och nätet byggdes ut i innerstaden och de närliggande förorterna.
Söder och norr hade separata spårvägsnät och inte förrän 1922 var förbindelsen över broarna vid Slussen klar och ett sammanhängade nät bildades.
Södermalm bestod mest av fattiga arbetarbostäder, i många fall rena ruckel. De flesta arbetade i hamnen och i fabriker.
Genombrottet för industrin i Stockholm skedde 1890-1910 och de rykande fabriksskorstenarna var en viktig del av stadsbilden. 1910 hade fabrikerna i Stockholm 65 000 anställda. Utvecklingen från små till stora företag var tydlig.
I första hand var det fabriker för en lokal marknad som livsmedelsindustri och tryckerier. Men många fabriker tillverkade för hela landet och på export. Här fanns Liljeholmens stearinfabrik på Södermalm och vid Danvikstull, Stockholms skofabrik på Hornsbruksgatan och Hellgrens tobaksfabrik. Där rullades cigarrer – av både män och kvinnor.
En stigande andel av industriarbetarna var kvinnor. De dominerade textilindustrin och var många också när det gällde tobaks- bageri- och bryggerinäringarna, grafisk industri och skofabriker.
LM Ericssons mekaniska verkstad startade på Drottninggatan, ett slitet område med mindre hantverkare. Ericssons flyttade snabbt till flera adresser som Jakobsbergsgatan och Lästmakargatan vid Oxtorget.
Även om Stockholms arbetare hade besvärligt så hade de högre löner än ute i landet. Det innebar att låglönebranscher, bland annat textilindustrin flyttade från stan. Även sockerbruken flyttade.
Utvecklingen kring 1912 gick mot mera avancerad teknologi och högre grad av förädling. Väverierna ersattes av skrädderier och konfektionsfabriker, garverierna av skofabriker, tändsticksfabrikerna av företag för tillverkning av tändsticksmaskiner.
Industrialiseringen gjorde att Stockholm växte utanför tullarna. Bolinders flyttade till Kallhäll och Atlas till Nacka, men flera varv upphörde. Rörstrands porslinfabrik gick i konkurs 1912, men återuppstod i Göteborg och senare i Linköping.
Nya industriområden skapades också i Hornsberg, Ulvsunda, Hammarbyhamnen, Frihamnen och Västberga. Här skapades sammansättningsfabriker för importerade bilar, glödlampor och mycket mera.
Bild: Stockholmskällan, utgiven av J & C G Bolinders Mekaniska Verkstads AB, publicerat av Stockholms Företagsminnen
