Simhopp och tennis var de enda grenar kvinnor fick tävla i under OS 1912. Idrottsälskande flickor och kvinnor har inte haft det lätt under idrottshistorien. Sport har ansetts direkt okvinnligt – och som ett hot mot kvinnans möjlighet att föda barn.
I långa svajande kjolar spelade kvinnorna tennis i OS 1912. Inte särskilt bekvämt, men vackert att titta på. Förutom tennis fick kvinnor också tävla i simhopp 1912.
- Simhopp är estetiskt vackert och det var sannolikt en viktig anledning till att kvinnor fick delta i den grenen redan 1912. Och att de fick kvinnor fick spela tennis berodde sannolikt på att det varit ett tidsfördriv för överklassens kvinnor redan sedan 1800-talet, konstaterar idrottsforskaren Eva Olofsson.
Kvinnans roll vid sekelskiftet var i första hand att ta hand om hemmet och vara så vacker som möjligt, och att föda barn. Ville kvinnorna under 1900-talets första årtionden nödvändigtvis ägna sig åt idrott, eller kroppslig fostran som det också kallades, fick det absolut inte vara i något där de tog ut sig fysiskt, snorade och svettades floder. Det vill säga ”betedde sig som män” vilket ofta uppfattades som direkt okvinnligt.
Först i OS i Amsterdam 1928 fick kvinnorna springa så långt som 800 meter. Men det blev skandal. Publiken klarade inte av att se kvinnor ta ut sig hårt. Stämningen var närmast chockartad på vissa håll i publiken när några kvinnliga deltagare till och med föll ihop av utmattning efter mållinjen.
Kritiken blev så kraftig att 800 meter ströks som olympisk gren för kvinnor. Inte förrän 1960 var världen redo att se också kvinnor springa längre än 200 meter i OS.
Fotboll mot brösten – hot mot barnafödandet?
I dag känns det självklart för de allra flesta i Sverige att kvinnor såklart ska få göra allt från att ta ut sig totalt på 800 meter, spela fotboll till att åka Vasalopp.
Men så sent som på 1970-talet var till exempel fotbollsspelande tjejer en stor snackis: ”En hård fotboll mot bröstet kanske kan orsaka bröstcancer?” Tro det eller ej. Men det var Svenska fotbollsförbundet som diskuterade just denna fråga inför beslutet att välkomna även kvinnor in i fotbollsförbundet.
Inte förrän 1981 fick tjejer åka Vasaloppet. Fram till dess ansågs loppet ”för jobbigt” för kvinnor. Sånt prat har aldrig män behövt stå ut med.
- Reproduktionen, kvinnans förmåga att föda barn och säkra mänsklighetens framtid, har alltid legat till grund för diskussionen om vad kvinnor ”får/bör” och inte ”får/bör” göra, konstaterar idrottsforskaren Eva Olofsson.
Vad som under historiens gång ansetts ”kvinnligt” och ”okvinnligt” i idrottssammanhang har haft sin utgångspunkt i vad som kan utgöra ett hot mot att kunna föda barn, menar hon.
- De tankarna gällde säkerligen även inför OS i Stockholm 1912, säger Eva Olofsson. Tennis och simhopp ansågs ”lagom” ansträngande för kvinnor. I betydelsen: Inget fysiskt hot mot fertiliteten.
Först 1984 blev marathon en OS-gren för kvinnor. Även då föregicks beslutet av diskussioner om kvinnor verkligen kunde, och borde, springa så långt.
- Vid hård fysisk ansträngning kan menstruationscykeln rubbas, det är allmänt känt. Och störs mensen äventyras möjligheten att bli med barn.
Text: Eva Kallersand
Bildkälla: Sveriges Centralförening för Idrottens Främjandes arkiv
Postat av Ola, 16 oktober 2012 kl 09.54.
